Redo att kämpa!

Igår var jag på min första "Davis cup" match någonsin och visst var det tråkigt att Sverige förlorade båda matcherna men vi får inte glömma att Simon Aspelin inte är någon singelspelare och fick chansen för att Sverige redan var klara för kvartsfinal och "Pim Pim" är rejält matchotränad men visade ändå upp ett mycket fint första set. "Pim Pim" hade 0-40 i Andreevs serv och hade Johansson lyckats bryta där så är jag övertygad om att matchen hade slutat annorlunda. Så blev inte fallet men jag tycker ändå att "Pim Pim" gör en bra insats och resultatet var inte det viktiga utan "Pim Pim" behöver matchträning för att få upp tempot igen och innan året är slut så är jag övertygad om att Södertälje sonen kommer att vara bland de 50 bästa i världen.
Får Joachim bara ha hälsan i behåll kommer så kommer han att bara bland de 15 bästa i världen inom 2 år och innan "Pim Pim" fyllt 31 år så kommer han vara en stabil topp-10 spelare innan han så småningom kommer att bli ny världsetta.



Jag tänkte nu berätta lite om min egen tenniskarriär och mina framtidsvisioner.
Jag spelade min första "slugger" duell vid 7 års ålder då jag spelade 3 dagar på ett sportlov i 1an. Jag kommer ihåg att jag inte ville fullfölja mina träningar då min Ryska kvinnliga tennistränare var lite smått varm i klotet och mest lät mig stå och trixa med bollen i luften.( Kanske hade hon något dolt budskap med denna tanke för vem vet? Kanske hade det varit jag som spelade den första singeln igår och inte Aspelin.)
Det skulle dröja ca 5 år innan jag hade samlat mod och vågade mig ut på den "tyska" touren där min pappa blev lite av en motspelare, medspelare, tränare, mentor och en sann jävla legend! Det var inte Borg, Agassi, Moya eller Roddick som lärde mig tennisens budskap, det var "tysken"!! Han lärde mig allt från att det är enormt viktigt att gräva ( vilket han flera år senare tog tillbaka) till att träffa bollen på uppstuds eller att man måste våga sig fram oftare på nät.
Dagen då jag spelade min första tennismatch så stod min pappa och kusin vid sidan om och tittade och den dagen förändrades verkligen mitt liv, pappa sa till min kusin - Ja, han kan vinna och han kan förlora, och helt riktigt så vann jag matchen och min pappa sa efteråt - Ja vad var det jag sa? Det är något jag alltid har tagit med mig. Att man kan vinna och kan förlora. Vilket geni!!!

Tennis har alltid varit det jag älskat mest och under dessa år har jag alltid spelat regelbundet på kompisnivå med en "KM" semifinal i bagaget som största merit. Samtidigt har jag aldrig riktigt vågat satsa fullt ut men nu 8 år senare så har jag  vid 20 års ålder gett mig fan på att ge det ett riktigt försök och målet är att inom 2 år spela på Challenger touren tillsammans med "Vinci", Pripic och de andra på gränsen spelarna innan jag inom 4 år har satt upp som mål att försöka matcha de stora giganterna på ATP-touren.

PS. Inte omöjligt att jag dyker upp i bergamo nästa år med "tysken" och min kusin vid min sida för att inleda något stort som "Pim Pim" tidigare gjorde i år.